Det är fan inte lätt. Asså va fan. Ska man skratta eller gråta typ...
I helgen har jag levt. På riktigt. Carat diem. Va ute med hela tjejgänget i fredags. Kände mig så jäkla välsignad som har dem. Vi hade så roligt och det har vi alltid. Dom är guld hela högen.
Sen kom lördagen och då va det dags att dra ut och dansa med mina systrar. Dom är också guld. Väl där så sätter vi oss med vars en red bull jäger. Ett bord bort landar ett grabbgäng. Min ena syster "paxar" (på skoj) det killen som hon tycker är snyggast. Jag tittar på grabbarna och "paxar" den som jag tyckte va snyggast. Fem minuter senare kommer han och sätter sig med oss. Han är vrålsnygg och jag blev pissenervös. Han är glad, rolig och som sagt (tåls att upprepas) VRÅLSNYGG. Han köper en runda drinkar till oss alla. Vi dansar och lämnar knappt varandras sida på resten av kvällen. Förutom när han skulle dansa någon dans med en "gammal tant", han såg det som välgörenhet och något av sin skyldighet. Så då fick jag dansa med hans kompis några danser.

Vi hade så jäkla roligt. Helt ärligt. Jag vet inte när (om det ens nånsin hänt) jag klickat så med en annan människa. Pinsamt. Han va typ kärlek vid första ögonkastet. Så jäkla svårt att förklara. Jag som normalt har svårt att hålla ögonkontakt hade nu svårt att titta bort. När kvällen närmade sig sitt slut så skulle jag och mina systrar sova hos henne allihop. Han ville följa med. Jag förklarade situationen. Han va pepp och följde med. Han hade ju snackat rätt mycket med mina systrar under kvällen också. Jepp, han. Hade verkligen gjort sitt groundwork. Hans kusin fick också följa med. Vi hade så roligt. Skrattade och dummade oss. Som att vi hade känt varandra alltid.

Skit samma.
Jag misstänker att han va "the one".
Låter helt stört.
Men det är så det känns.
Han bor åt helvete.
Han är hemma igen och det är liksom över innan det hann börja.
I´ve always been hopeless at hoping.

Har redan bearbetat denna enorma sorg.
Låter sarkastiskt.
Men jag menar allvar.
Igår sopade en kompis ihop bitarna av mig, asså jag grät inte.
Men det va ju en rätt låg punkt i mitt liv.
Idag fick promenera omkring i skogen i timmar med all möjlig musik i lurarna.
Så när jag väl va i balans så skickade han på snapchatt.
Så allt mitt terapiarbeten va bortkastat?
Tycker jag inte.
Han kommer bo kvar där borta i fjärran, jag ligger bara före honom i sorgearbetet.
Men fan.
Jag som är gjord av sten.
Vad händer med mig?

Nå väl, skönt att skriva sånt här. Ibland kommer det liksom fram saker som man själv inte va beredd på.