Haha, ja.. Jag jobbar midsommarhelgen btw. Så det kändes rimligt att blogga ikväll.
Ha en fantastisk midsommar alla ni som inte behöver jobba! Njut av er frihet :,(
Jag är avundsjuk!
Men kärlek, alltid <3

Man lever och lär. Allt händer av en anledning. Karma.
Ja, vad ska man göra? Jag vill inte leva mitt liv med hat i mitt hjärta. Det är inte min grej. Jag är verkligen peace-love-and-understanding. Jag är inte perfekt, men det finns det ingen som är. I vissas världar gör det. Men inte i min. I min värld är vi alla människor med drifter, brister och historier. I min värld är det acceptans, kärlek, förståelse och tolerans som är de centrala begreppen. Men jag, liksom alla andra, tvingas möta andra världar dagligen. Så nära som min egen granne faktiskt. Hon lever vägg i vägg, men i en annan värld. Jag vet inte vilka henne värdeord är, men det verkar ju vara "jag, mig och mitt".. Tråkig, sorglig, eländig kärring den där. Men vad ska man göra? Hon har säkert sina anledningar. Men hon har ingen rätt att tvinga in mig i hennes värld. Jag vill inte leva så.
Å hon slynan som jag skrivit om tidigare har en annan värld. Hon har nog ungefär samma värdeord som min granne. Å det är väl typ så hon kommer att sluta. Som en ensam, tråkig, sorglig, eländig kärring. Men det är ju den vägen som hon har valt. Det har ju inte jag med å göra.
Det är verkligen lätt att vara hippie när man är omgiven av folk som är guld. Men nu när man testats å tvingats klippa bort ngn från sitt liv.. Nu är man ju lite mer ödmjuk. Det va verkligen för jävligt. Men jag vill inte ha sånt tråkigt skit i mitt liv. Jag vill inte blicka tillbaks och se henne på alla bilder. Nä! Jag ångrar ingenting. För hon har så jävla dålig energi, i min värld. Jag önskar henne all lycka å sånt. Men hon kommer aldrig att få inresetillstånd till min värld igen. Hon har ju bränt den bron själv. Livet är för kort. Jag står fast. Som jag skrivit tidigare så hade situationen varit en annan om hon inte aktivt gjort sig besväret att gå bakom min rygg. En kille. Ja, vad ska man göra?

Ödet? Kanske. Hon har skaffat en annan kille, så hon är väl nöjd. Å mitt liv är bättre än på länge, jag är så galet tacksam för mitt liv asså! Slutet gott, allting gott :)
Kärlek, alltid!
Hippie-Tyra xD

Sick att jag inte skrivit sen september. Eller ja, mest sjukt att min senaste inlägg handlade om "mitt livs kärlek". Låt oss ta vid där vi slutade! Den där killen kommer från samma by som en tjejkompis till mig. De har tydligen gått i samma klass i grundskolan. Hon är inte min kompis, har jag upptäckt under hösten. Hon är en enkel slyna som bara är med. Man stör sig sällan på henne för hon betalar när det är hennes runda i baren, hon bjuder hem till middag ibland. Men hon skiter egentligen i mig. Hon skiter egentligen i hela tjejgänget. Hon vill bara fota oss och lägga upp på snap och insta. För att det ska se roligt ut och locka till sig killar. Hade varit helt okej om hon deltog i samtal och sånt när vi umgås. Om det inte hade varit för att det känns så påtvingat. Hon vill verkligen inte va med, men hon måste för hon har ingen kille. Det är allt hon vill. Jag fattar att folk vill skaffa seriösa förhållanden, men för helvete. Måste du vara så tråkig? Njut, fakka ur och bara lev! Sitt inte där med näsan i vädret. Va inte sån som bara bryr sig om killar och inte värdesätter dina tjejkompisar. Sluta. Du är allt som är fel med världen. Du stör mig. Varför är du i mitt liv ens?
Hur som helst!
"Mitt livs kärlek" och jag blir vänner fejjan och han skriver typ "ofta du är bff med min gamla klasskamrat".. Han och jag har fan snappat enormt mycket. Vi har haft typ 30-dagars streak flera gånger. Vi har inte pratat om tunga grejer. Men det har varit rätt mysigt. Så va jag hemma hos den enkla slynana en kväll. Han bad mig hälsa till henne. Vilket jag gjorde, så klart. Gamla klasskamrater, skit kul ju. Hon undrade hur jag träffade honom och jag berättade var vi träffades. Men sa inget mer, för jag tycker inte att hon har med det att göra. Sen satt jag på Harrys med en gemensam väninnan och hade vardagslyx med vin. Då skrev den enkla slynan av en händelse till vår gemensamma väninna och frågade "Hur seriös är Tyra med Mattias?" (Vi kallar hon Mattias ;))
Väninnan läser meddelandet högt för mig. Jag blir direkt irriterad. Va fan är det frågan om? Varför frågar hon inte mig? Hur gamla är vi? Jag och den här väninnan pratar aldrig killar, för hon är i det sorgligaste förhållandet i världen. Så jag har bestämt att då har vi väl för olika syn på det där med kärlek för att nånsin kunna förstå varandra.
"- Varför frågar hon dig det? Fan va löjlig hon är!" Utbrast jag och log för att försöka dölja hur irriterad jag blev
Väninnan vill genast veta allt om den där killen.
Jag bara;
"-Hälsa henne att vi nog är gifta till nyår, Mattias och jag"
Men när vi är på hemmafest hos min syrra så börjar den enkla slynan skriva till Mattias. När jag sitter bredvid henne. Jag säger ingenting. För jag är sämst. Men nu vet jag vad hon är för smuts. Det finns ingen ursäkt. För hon har till och med gjort sig besväret att gå bakom min rygg och fråga en gemensam vän om hur seriös jag är med den här killen.
Så hon är verkligen en enkel slyna. Hon är 27, hon håller på och petar i sin föredettas relation också. Såna människor vill jag inte veta av. Du leker att du är finast av oss alla, bara för att du är tystast i sällskapet. Jag vet inte. Jag är lite hård. Men jag fattar inte varför jag ska ha den här människan som jag verkligen inte tycker om i mitt liv. Hej då liksom. Backa. Stick. Smuts.

Men vi hade bokat en resa tillsammans. Ett gäng på sex personer, hon va en av dem. Vi hade ett gemensamt sovrum. Ingen visste hur mycket jag hatade henne. Det hade jag hållit för mig själv för inte förstöra resan för någon. Men direkt när jag mötte henne på flygplatsen så ville jag vända på klacken och bara gå hem. Men det gjorde jag inte, jag kramade henne. Jag va så falsk hela den weekenden. Mina systrar var med på resan. Inte ens dom reagerade på att jag va konstig. Helt stört. Jag är tydligen väldigt duktig på att vara falsk. Men sista kvällen på utestället så hade jag verkligen fått nog av den där jävla slynan. Hon va det absolut sämsta resesällskapet jag nånsin varit med om. Hon tillförde inte ett skit. Varför va du med? Usch, det va under resan som mina känslor för henne utvecklades till rent hat. Vidriga, tråkiga människa. Men som sagt sista kvällen va måttet rågat och jag drack destruktivt. Jag drack för att försvinna. Men jag överlevde. Och väl hemma i Sverige så kramade jag henne hejdå på tågperrongen, äckligt.
Det tog typ en vecka för mig att komma över min egen falskhet. Det va vidrigt, jag va äcklad av mig själv. Jag är inte gjord för vuxenvärlden. För det va väldigt viktigt vuxet av mig. Men jag gillade inte det.

Hela den här peace, Love and understanding grejen är alltid så lätt för mig. Jag gillar folk. Jag älskar egenheter. Jag accepterar och fascineras av olikheter. Men vad gör man som hippie när man möter så mörka energier som den här slynan? Jag ser henne verkligen som en genomrutten person. Jag ser inget gott i henne. Jag känner till hennes historia. Räkmacka. Ointressant. Att hon tror att hon kan ta något som är mitt är ta mig fan helt orimligt. Helt respektlöst, jag har klippt henne, hon finns inte för mig. Men jag har svårt att ta bort henne från sociala medier.. Men jag vill ta bort henne. För hon är ju inte min vän.

Så aggressivt blir det ibland.
Det är inte vackert, men det är äkta.
Våra energier funkar inte.

Det är fan inte lätt. Asså va fan. Ska man skratta eller gråta typ...
I helgen har jag levt. På riktigt. Carat diem. Va ute med hela tjejgänget i fredags. Kände mig så jäkla välsignad som har dem. Vi hade så roligt och det har vi alltid. Dom är guld hela högen.
Sen kom lördagen och då va det dags att dra ut och dansa med mina systrar. Dom är också guld. Väl där så sätter vi oss med vars en red bull jäger. Ett bord bort landar ett grabbgäng. Min ena syster "paxar" (på skoj) det killen som hon tycker är snyggast. Jag tittar på grabbarna och "paxar" den som jag tyckte va snyggast. Fem minuter senare kommer han och sätter sig med oss. Han är vrålsnygg och jag blev pissenervös. Han är glad, rolig och som sagt (tåls att upprepas) VRÅLSNYGG. Han köper en runda drinkar till oss alla. Vi dansar och lämnar knappt varandras sida på resten av kvällen. Förutom när han skulle dansa någon dans med en "gammal tant", han såg det som välgörenhet och något av sin skyldighet. Så då fick jag dansa med hans kompis några danser.

Vi hade så jäkla roligt. Helt ärligt. Jag vet inte när (om det ens nånsin hänt) jag klickat så med en annan människa. Pinsamt. Han va typ kärlek vid första ögonkastet. Så jäkla svårt att förklara. Jag som normalt har svårt att hålla ögonkontakt hade nu svårt att titta bort. När kvällen närmade sig sitt slut så skulle jag och mina systrar sova hos henne allihop. Han ville följa med. Jag förklarade situationen. Han va pepp och följde med. Han hade ju snackat rätt mycket med mina systrar under kvällen också. Jepp, han. Hade verkligen gjort sitt groundwork. Hans kusin fick också följa med. Vi hade så roligt. Skrattade och dummade oss. Som att vi hade känt varandra alltid.

Skit samma.
Jag misstänker att han va "the one".
Låter helt stört.
Men det är så det känns.
Han bor åt helvete.
Han är hemma igen och det är liksom över innan det hann börja.
I´ve always been hopeless at hoping.

Har redan bearbetat denna enorma sorg.
Låter sarkastiskt.
Men jag menar allvar.
Igår sopade en kompis ihop bitarna av mig, asså jag grät inte.
Men det va ju en rätt låg punkt i mitt liv.
Idag fick promenera omkring i skogen i timmar med all möjlig musik i lurarna.
Så när jag väl va i balans så skickade han på snapchatt.
Så allt mitt terapiarbeten va bortkastat?
Tycker jag inte.
Han kommer bo kvar där borta i fjärran, jag ligger bara före honom i sorgearbetet.
Men fan.
Jag som är gjord av sten.
Vad händer med mig?

Nå väl, skönt att skriva sånt här. Ibland kommer det liksom fram saker som man själv inte va beredd på.

Some say that you should never take anything for granted.
I try to be grateful for all of the things that I do take for granted.
And when nothing is a given.
When I question whether my own mom even thinks I'm a descent person or not.
Why I keep struggling with the same shit, over and over.
If I'm just damaged or actually broken.

That really bums me out.
Cause in a world where nothing is a given -no one is safe.
And when we're not safe - we're all scared.
And when we're scared - we make stupid choices.
And then we question everything all over again.
Cause we feel useless and need answers.

Save yourself the trouble and know this:
We are all human and we ALL mess up at some point.
Don't beat yourself up about it.
Cause it won't make it better.
Relax, take a breath.
Cry if you need to.
But don't dwell in self pity.
Dust yourself of and stand tall.
Tomorrow you may fight the same battle once again.
You're strong enough to do this.